Arkeologiska friluftsmuseer i Sverige

 

– historia och framtid

'

Björn M Buttler Jakobsen

 

Tillbakablickar

Önskan att visa fram arkeologiska resultat i Sverige för en bredare publik i form av husrekonstruktioner har en lång historia. Redan 1932 utgrävdes ett långhus i Lojsta på Gotland och på platsen uppfördes en rekonstruktion av huset. Avsikten var dock endast att åskådliggöra själva byggnadskonstruktionen. Inga inredningar förutom ett högsäte gjordes därför och byggnaden blev mera ett monument än en levande forntidsmiljö.   

 

Utgrävningen av den forntida ringborgen Eketorp på Öland resulterade i en vilja att återuppföra en del av borgens stenmur och några av de framgrävda husen. Arbetet planerades redan 1972 men påbörjades på allvar först 1978. Även här var emellertid i initialskedet huvudintresset koncentrerat på själva byggnadskonstruktionerna. Samma år, 1978, påbörjade man på Stavgård på Gotland uppförandet av en vikingagård. Här var, till skillnad från tidigare projekt, målsättningen redan från start att bygga upp en pedagogisk forntidsmiljö. Byggnaderna blev närmast tidstrogna kulisser kring vilka verksamheten skulle utspelas.

 

Historien kring arkeologiska friluftsmuseer i Sverige kan alltså sägas gå tillbaka till 1970-talet och början av 1980-talet. En av förklaringarna var att kraven ökade på att fornminneslagen bättre skulle efterlevas vid exploatering av gammal åkermark. Resultatet blev en markant ökning av arkeologin med en mängd anställda arkeologer runt omkring i stora delar av landet.  Detta resulterade också i att allmänhetens intresse för arkeologi och historia ökade. Med detta följde också att många ville försöka att handgripligt rekonstruera framgrävda forntida byggnader och bebyggelsemiljöer.

 

1980 startade arkeologen och museichefen Sven Rosborn vid Malmö museer tillsammans med arkeologerna, senare professorerna, Göran Burenhult och Lars Larsson, projektet “Forntid i Nutid” i Skåne. Tillsammans med representanter för olika forskningsinstitutioner vid Lunds universitet, från akademisk lärareutbildning, från folkbildningsinstitut och från intresserad allmänhet blev projektet ett viktigt steg mot framtida s.k. Living History vid arkeologiska friluftsmuseer. I Skånes djurpark skapades nu för första gången i Sverige ett antal stenåldersbosättningar. Här fanns en återskapad sommarboplats från jägarstenåldern ca 5500 f.Kr. och en vinterboplats från samma tid. Förlagan var utgrävningarna av de stora Slateholmsboplatserna mellan Trelleborg och Ystad. Samtidigt återskapades ett långhus från senneolitikum, ca 2200 f.Kr. vilken kom att byggas utifrån de arkeologiska resultat man uppnått i Fosie i Malmö. I samma socken hade också en långdös från ca 4000 f.Kr grävts ut. Även denna rekonstruerades i full skala i project “Forntid i Nutid”. Detta pilotprojekt inspirerade ett flertal andra projekt, bl.a. Ekehagens förhistoriska bebyggelse som startade 1983 i Västergötland.

 

1980-talet såg en stor etablering av svenska arkeologiska friluftsmuseer. Flera anläggningar bestod emellertid endast av ett eller några mindre hus från förhistorien. En helt dominerande period var vikingatiden. Inte enbart hus utan också en mängd kopior av denna forntidsperiods återfunna skeppslämningar rekonstruerades.  

 

Under 1990-talet ökade intresset runt om i Sverige för att uppföra husrekonstruktioner. En viktig orsak var den höga arbetslösheten under 1990-talet. Genom att det offentliga samhället kunde placera arbetslösa i arbeten med att rekonstruera forntiden skapades ekonomiska möjligheter för många projekt.

 

 

 

Följande lista ger en god bild över de flesta forntida byggnadsrekonstruktionerna i Sverige genom tiderna:

 

 

 

Experimentell arkeologi

Enligt gammal svensk arkeologisk forskartradition skapades tidigt intresset för experimentell arkeologi. Uppförandet av Lojstahuset 1932 var ett projekt utifrån denna tankegång men redan innan dess hade mindre projekt genomförts för att utröna hur arkeologiskt funna föremål en gång använts.

 

En viktig händelse inom den svenska experimentella arkeologin var när ”Institutet för forntida teknik” grundades 1980 i Östersund. Initiativtagare och eldsjäl bakom detta projekt var Tomas Johansson och verksamheten kom att integreras i Bäckedals folkhögskola. Under hans ledning utvecklades institutet till Sveriges ledande inom sitt ämnesområde. Institutet arbetade, liksom projektet Forntid i Nutid, inte enbart med arkeologi utan också med närstående forskningsdiscipliner, typ naturvetenskap, antropologi och äldre hantverkskunnande.

 

En viktig produkt från detta institut var tidskriften ”Forntida teknik” som under 15 år kom ut i 2000-3000 exemplar med totalt närmare 800 sidor. Institutets Internetsida var också mycket omfångsrik och skapade intresse för experimentell arkeologi långt utanför projektets geografiska närområde.

 

Under 2000-talet har arkeologen och docenten Anders Ödman vid Lunds arkeologiska institution blivit en föregångsman inom experimentell arkeologi. Genom att arrangera universitetskurser i ämnet har en högre acceptans för den experimentella synen på arkeologin skapats.        

 

Svenska arkeologiska friluftsmuseer i nutid

Ett av de svenska arkeologiska friluftsmuseerna som utvecklades under 1990-talet var Vikingareservatet vid Fotevikens museum. Detta kom snart att få en ledande roll genom den medvetna strävan som fanns redan vid grundandet att utveckla anläggningen, inte enbart för pedagogiken vid arkeologiska friluftsmuseer och ämnesområde rent generellt utan även för att bli en internationell, historisk mötesplats. Redan 1996 deklarerades att Vikingareservatet skapades som en av förhoppningsvis många europeiska platser där re-enactors främst under sommartid fritt kunde mötas och på så sätt utveckla gemenskapen, nätverken och metodiken vid de olika arkeologiska friluftsmuseerna. Genom museichef Björn M Buttler Jakobsen började på detta sätt ett alltmera effektivt nätverk mellan olika institutioner att skapas, först i Sverige, sedan mera internationellt.

 

Den 26 okt 1999 i Ås Samlades för fösta gången alla forntidbyar och anläggningar. Tomas Johansson och Harriet Löwenhielm inisierade på så sätt skapandet av föreningen Nätverket Sveriges levande forntid (NSLF), personer som också stod bakom Institutet för forntida tekniker och Stavgård vikingagård. Efter deras alltför tidiga bortgång tog ett team av representanter för de ledande anläggningarna i Sverige över styrelsearbetet under ordföranden Björn M Buttler Jakobsens ledning. Stort arbete lades nu ner på att öka kvalitets- och kunskapsarbetet bland föreningens 40-talet medlemmar. År 2007 togs ytterligare ett steg i riktningen mot en bredare förmedling genom ombildandet av föreningen till Nordiska föreningen för arkeologiska frilufts museer. (Nordic Open Air Museums), se: www.nooam.se.

 

Redan vid grundandet av Fotevikens Museums Vikingastad 1995 var målet att utveckla det svenska konceptet också till ett internationellt koncept. Dessa tankar hade emellertid redan Tomas Johansson när han etablerade ett närmare samarbete med museet tillsammans med Martin Schmidt, som då var chef för det klassiska "Archäologisches Freilichtmuseum” i Oerlinghausen och den holländske arkeologen Roeland Paardekooper. Nu lades grunden för EXARC - European EXchange on Archaeological Research and Communication, se: www.exarc.eu  året var 2001.

 

Året 2000 står på något sätt som ett genombrottsår när det gällde möjligheterna att finansiellt arbeta på ett internationellt plan med tankarna kring arkeologiska friluftsmuseer. Många olika Eu-projekt skapades då i norra Europa, främst med koppling till vikingatid. Balder, North Sea Viking Legacy, Destination Viking Living History, Destination Viking Sagaland är några av dessa, se: www.destinationviking.com. Många av initiativ gjordes i samverkan mellan radarparet Geir Sör-Reime från Rogalands fylkes kommun i Norge och Björn M Buttler Jakobsen på Fotevikens Museum. Snart skapades också Eu projektet ”LiveARCH” tillsamman med övriga medlemsanläggningar i EXARC, se: www.livearch.eu

För att kunna etablera en internationell bas för begreppet arkeologiskt friluftsmuseum (eng.: Archeological Open Air Museum) krävdes emellertid gemensamma riktlinjer för rekonstruktionsarbeten, förmedling, re-enacting, living history och interpretation of experimentell archaeology. Så fanns t.ex. ute i Europa ett flertal olika begrepp på samma typ av anläggningar som arbetade med förmedling av arkeologiska resultat: park, center, forntidsby, historisk verkstad m.m.. En viktig milstolpe i detta arbete mot ett enhetligt regelverk uppnåddes vid ett stort Eu möte inom projektet LiveARCH på Fotevikens Museum den 9 nov 2007. Här enades man om att använda det gemensamma namnet Archeological Open Air Museum. Begrepp som Criteria’s, Guidelines, Tool kits, Marking Developing plans, Event Coordination kunde nu samlas under en gemensam nämnare och utveckla arkeologiska friluftsmuseer i Europa och världen. Openarch är ett nytt EU projekt som följer upp Livearch. Det är ett 5 årigt projekt med start i barcelona 2011. Fotevikens Museum är den svenska partnern. I Finland är det Kierikki Stone Age Village.